Att hänga i pärlan

Igår gjorde jag något stort. Jag ”hängde”. Det är ett begrepp jag använder för mig själv och som representerar ett tillstånd av att inte få svar, inte veta, inte kunna agera eller fatta beslut osv Detta tillstånd relaterar alltid till något eller någon utanför mig själv.

Ett exempel:

Jag är i relativt tät kommunikation med någon. Det finns en regelbundenhet, ett mönster har uppstått i vårt sätt att relatera och sättet samspelet fungerar på är begripligt för mig. Det kan gälla en vän, relation, kollega osv

Från ingenting till ingenting så upphör plötsligt mönstret och det blir tyst. Eller, så förändras bara själva energin plötsligt. Eller en kombination. Det framkommer ingen förklaring till varför mönstret har förändrats. Inget har hänt. Åtminstone har det inte förmedlats till mig.

Detta skapar tillståndet som jag kallar ”ATT HÄNGA” :

Att inte veta vad som händer och varför.

Att uppleva ett skifte i energi utan att veta varför det skiftat.

Att lämnas utan möjlighet att agera på något, då tystnaden eller förändringen blir som ett slukhål som jag bara försvinner i.

Att uppleva mig intvingad i någon annans ram utan att få veta spelreglerna.

Att känna mig otroligt frustrerad och otålig för att jag har tappat medbestämmandet, självbestämmandet och bara ”hänger”.

Det handlar aldrig om själva sakfrågsn. Att något måste vara eller bli på något särskilt sätt för mig. Det är sekundärt. Det handlar enbart om att utsättas för en ologisk förändring och att tappa kommunikationen kring den förändringen. Att lämnas hängande utan att förstå.

Ett exempel till kanske?

Jag hade för ett tag sedan kontakt med en vän om att ev hänga med på konsert i sista stund och det var bara jag som hade biljett . Båda är uppspelta och förväntansfulla. Konserten är om några dagar och vännen har alltså ingen biljett. Denne ska bara fixa biljett eller alternativt säga att hen står över. Då blir det tyst. Tiden tickar. Jag får inget svar när jag hör av mig för att få veta om det fanns biljett eller om hen står över. Vilket i sig inte är någon big deal, bara tråkigt såklart. Det handlar alltså INTE om att bli ratad eller avvisad, det handlar om att det blir tyst. Jag blir hängande utan att kunna agera vettigt, tex fråga någon annan om att följa med. Jag blir hängande utan att förstå vad någonting betyder.

Det här exemplet var mer konkret än det oftast är. Oftast handlar det mest om att logiken i ett beteende försvinner . Detta är tydligen viktigt för mig. Själva förutsägbarheten. Konsekvent och rimlig fortsättning på ett flöde. Det är viktigt för att jag ska känna mig fri att välja. Som att man börjar spela en melodi och sen slutar tvärt i frasen. ”Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar…” Ja! ”…hur jag undrar…” … När frasen uteblir eller inte avslutas känner jag mig maktlös och frustrerad. Jag blir dessutom ännu mer frustrerad över hur mycket energi jag tillåter det att ta.

Vi har alla våra livsteman. Sånt som upprepas i olika former igen och igen. Igen och IGEN. Här gäller det att uppmärksamma ”första pärlan”.

Var och när i livet upplevde jag känslan att ”hänga” första gången?

När upplevde jag samma fysiska sensationer och känslomässiga respons som när jag hängde i en typ av tystnad och energimässig förändring härom dagen igen?? När var första gången jag kan minnas att något triggade denna respons? Det kan vara den första pärlan.

Jag ska inte duka fram min tidiga pärla i öppet ljus, vad den handlar om, men inser att den finns där, som början på ett långt pärlband av otaliga pärlor och med egentligen samma kärnmönster i varenda pärla.

Kan vi identifiera första pärlan så behöver vi inte kämpa med varje ny pärla som att det var första gången i en ny unik situation eller relation. En sån jäkla befrielse.

Det är samma pärla om och om igen!!

Vi har ett gäng såna här halsband som ofta är utkastade i ett enda kaos. Vi halkar och snubblar och försöker förstå.

Vi kan istället trä några få halsband och se att alla pärlor egentligen bara representerar ett fåtal grundmönster. Det är en befrielse att slippa överblicka och förstå 1000-tals mönster. Vi agerar och reagerar som att varje erfarenhet vore ny. Situationen är kanske ny, men inte det emotionella och mentala innehållet och responsen.

Istället för att slukas av situationen runt hängandet häromdagen, så identifierade jag känslan och såg pärlbandet. Jag hämtade hem mig själv från att vara identifierad med själva situationen och bara upplevde känslan av att hänga. Hur den kändes i olika delar av mig. Känslor av övergivenhet som jag andades med. Jag orkade hänga, fast med fötterna i jorden och med ett stilla och omfamnande andetag som följde mig hela dagen. Det var svårt. Utmanande. Men inte plågsamt.

Det avrundades med att jag kunde relatera till situationen och upplevelsen av att hänga utan att vara reaktiv. Jag behöll min mjukhet och mitt lyssnande och samtidigt kände jag mina gränser ännu tydligare. Att förstå den första pärlan är faktiskt hisnade och transformerande. Vad vill jag? Vad behöver jag? Hur kan jag förmedla det? Är det nödvändigt? Ska jag avvika från denna situation? Kan jag vara kvar utan att uppleva hänget?

Det var en lång inre resa jag gjorde en vanlig torsdag. Som till Sydamerika och tillbaka hem i kanot 🛶 Allt sker i mig. Inget syns.

Jag landade i en bättre situation och kommunikation tack vare att jag släppte på att förstå. Tack vare att jag förstod att pärlan var samma som otaliga gånger tidigare. Tack vare att jag såg och förstod ”temat och ursprunget. Det säger inget om huruvida ”resultatet” blir bra eller dåligt från situation till situation. Men det är lika stort varje gång jag lyckas stanna mer i pärlan än i hänget och den unika situationen.

Att identifiera hänget som första pärlan av en lång ström erfarenheter och upplevelser som egentligen är en och samma är större än man kan tro. Trots åtskilda i tid och rum och där scenografi och regi ser ut som olika pjäser, så är grundtemat det samma.

Övergivenhet? Maktlöshet? Rädsla?

Varje pärlband har sitt tema. Att identifiera första pärlan, ursprunget, gör att situationen inte längre är unik. Jag har upplevt exakt samma känslor av exakt samma triggers 1000-tals gånger. Det löser kanske inte situationen men befriar mig.

Jag kan avsluta frasen själv!

”Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar…” Ja! ”…hur jag undrar…”

”… VAR DU ÄR!”

Jag är HÄR!

I mig

I kontakt med första pärlan och min känsla av övergivenhet utan att förstå. Jag vet vad som orsakade den känslan första gången och jag tröstar och omfamnar den delen av mig igen och igen…

Jag släpper det till synes unika just nu och inser det ständigt närvarande och oläkta i mig.

Skillnaden i energiförlust är enorm och väldigt påtaglig. Att komma hem istället för att förlora sig.

”Blinka vackra stjärna stor,

Jag vet alltid var jag bor”

En liten parafras för att påminna mig om att om någon/något låter mig hänga, om jag låter mig hänga, så kan jag när som helst komma hem och landa i att omfamna första pärlan i mitt eget hus. Mig själv.

Vad sker i dig som inte syns? Har du någon pärla att identifiera som kan hjälpa dig att släppa barlast? Se lite klarare? Släppa ”hänget”?

/ Ulrica Liavor

#holiyoga #ulricaliavor #intuitivholiyoga #pärlanochhängetg