top of page
Skribentens bildUlrica Liavor

”Jag har nu sovit 4 nätter utan att lyssna på något. Jag har lagt bort mobilen. Jag känner mig som en missbrukare på avvänjning.”

”Jag har nu sovit 4 nätter utan att lyssna på något. Jag har lagt bort mobilen. Jag känner mig som en missbrukare på avvänjning.”

Det som först var en befrielse blev tillslut en kreativ tvångströja. Det där lät ju dramatiskt och det är just det det ÄR, fast på det där lågfrekventa sättet, som när en osynlig gas sakta fyller ett rum och man inte märker av den innan man känner sig påverkad och inte riktigt vet varför. (Lång mening!)


Innan jag berättar om tvångströjan behöver jag ge lite bakgrund.


Min hjärna är minst sagt levande, i vanliga fall. Många tanketrådar spinner ständigt nya vävar. Kreativa associationer och fiktiva mentala konstruktioner som handlar om projekt som finns eller skulle kunna uppfinnas.

En härlig hjärna men också totalt utmattande understundom. Det kan vara väldigt lätt för mig att fokusera på sånt som min hjärna uppfattar som ”lördagsgodis” och lika omöjligt med sånt som min hjärna uppfattar som tråkigt, osmaskigt, utan utvecklingspotential osv


Jag blir alltså utmattad trots att något är stimulerande och smaskigt, men tröttheten kommer som en kollaps efter en tids (timmar, dagar, veckor) hyperfokus.


När något däremot är tråkigt för hjärnan, blir jag utmattad på en sekund och går in i ”koma”. Gör fel, tappar fokus, koncentration, verkar ha tappat hälften av mina IQ och ja, fungerar inte särskilt bra för att inte säga uselt.


Jag har en förmåga att kompensera för mina inre extremer så att de inte blir fullt ut synliga för omvärlden. Försöker anpassa mig och där finns den tredje orsaken till utmattning: att kompensera för orsak 1 och 2 och försöka vara lite mer lagom. Jo vars. Den som känner mig ser säkert igenom detta mer än jag tror men det är en annan historia.

Så!!! Den lyckan jag kände när jag insåg att jag kunde lyssna på Spotify i hörlurar för ganska många år sedan nu, var hisnande. Vilken frihet! Inte bara att få lyssna på vilken musik jag ville, utan dessutom kunna filtrera omvärlden.


Vad har det att göra med att min hjärna inte kan fokusera på ”tråkiga” saker? Jo, den blir dessutom helt slut av att filtrera och sortera alla intryck. jag tror att andra med min ”NPF-konstitution” kan känna igen sig i att det blir lättare att ta in och sortera intryck från omvärlden med något i öronen som filter. Andra, som inte fungerar på liknande sätt, blir distraherade av att höra på något och tappar förmågan att ta in. Jag får istället hjälp att störa ut tex bakgrundsljud och sorl som gör att jag kan fästa knappnålen rätt på kartan och ta in det jag behöver fokusera på.


Nåväl, så småningom började poddar att nästla sig in i lyssningsbiblioteket. Det var ju nästan ännu mer hisnande. För mig som hade en tuff livssituation under många år, blev det en mjuk famn att distrahera mig med. Som att ha ett gäng kompisar runt hörnet som slöt upp med en kopp te när jag tryckte på play.

Verklighetsflykt samtidigt som det var lärorikt. Det kändes som att allt blev så lugnt och det gav mig en giltig anledning till att lyssna och lyssna utan att jag ifrågasatte eller problematiserade effekten. Jag trappade upp mitt lyssnande till absurda nivåer.


Men! Någonting har sista tiden börjat hissa stora varningsflaggor runt playknappen. Kanske för att livet är förändrat och inte  innehåller lika mycket att fly från. Kanske för att jag jobbar på ett annat sätt där mobilen är pausad till stor del. Jag hinner uppleva att det finns en skillnad i energi och närvaro och även att SE saker omkring mig när jag INTE lyssnar.

Jag upptäcker att lyssnandet för mig är som tonade glasögon som gör att jag inte heller SER min omgivning klart. Det handlar alltså inte bara om hörandet. Jag missar även detaljer i seendet. Missar helhet med djup. Missar färgernas djup och skiftningar. Så märkligt! Att lyssna kan ju verkligen förstärka och fördjupa seendet, men, det upplevs hos mig rejält avtrubbat med tidens gång och med öronen ständigt fyllda av stimuli.

Så, jag började fundera över hur mitt överdrivna lyssnande kanske har gett en överbelastning av information, så till den grad att jag successivt  har fått svårt att bearbeta både det jag hör och ser?! Utrymmet är ”fullt”. Överfullt?

Att ständigt exponeras för ljud och tal kanske har bidragit till min mentala trötthet, alltså det har lagts som ett skydd, trodde jag, över en i övrigt tröttande situation. Hur har lyssnandet påverkat humöret och mina energinivåer?


Jag har tänkt att det är omöjligt att kväva min kreativitet. Att hämma kreativiteten och min förmåga att reflektera borde inte gå med något medel. Jag är ju en naturkraft…eller?!


Den kreativa tvångströjan…


Jag är sannerligen dum i huvudet! Ja! Sannerligen! Hur kan jag som ständigt tjatar om balans och polariteter inte fatta att jag inte har lämnat utrymme för tystnad och introspektion. Tystnad!! Seende med öppen blick och reflektion utan mål.

Jag insåg det absurda när jag till slut avslutade dagen och påbörjade natten med att lyssna på förhör med mördare. SÅ intressant med förhörsteknik, ja visst är det intressant, men när inte ”Sova med Henrik” räcker till längre… När ”Alex och Sigge” tappat färg, när alla psykopatpoddar bleknat.


Jag förstår nu att man kan samla beroende som alkohol, träning, sex och spel i samma hink med gemensamma mekanismer som ”poddlyssning” eller dylikt (ljudbok tex) också har.


Nu inser jag att lyssnandet går ut över så mycket för mig, samtidigt som nyttan så klart finns där. I mitt liv har nyttan minskat och skadan stegrats. Kreativiteten har kidnappats. Den kreativa tvångströjan.

Jag har nu sovit 4 nätter utan att lyssna på något. Jag har lagt bort mobilen. Jag känner mig som en missbrukare på avvänjning.


Jag är inget extremt fall. Eller? Men jag känner att effekterna av mitt lyssningsmissbruk är extrema i det tysta. Det påverkar mig oerhört mycket djupare än jag någonsin kunnat tro.


Att bli ensam med mina röriga, envetna tankar när jag bojkottar mobilen… att tvingas lyssna på dem… tankarna..,jag förstår vilket falskt skydd (delvis såklart!!) som det konstruerade lyssnandet innebär.


Att tvingas känna mer autentiska känslor. Att se det fula eller vackra omkring. Att bli tillgänglig för social interaktion på ett mer oskyddat men också livgivande sätt. (Menar inte att det är nödvändigt att ta bort det som filtrerar för att höra om man fungerar så, det kan för många vara förutsättningen för att kunna vara tillgänglig).


Jag har klarat dessa 4 nätter över förväntan. Tror inte att jag hade fixat det när livet var som tuffast. Då spelade det mindre roll om jag påverkades av den osynliga gasen. Faktiskt! Allt för att överleva och lindra.


Nu vill jag något annat! Märkligt att detta känns som ett så stort steg! Märkligt! Överraskande!

Jag vill manifestera min önskan om ”befrielse” från lyssningsgasen och inspirera mig själv och andra till att reflektera. Bara det. Det räcker. Vi är alla olika. Jämför inte. Jag kanske inte är representativ för något generellt, utan något udda? Vem vet? Hur är det för dig? Finns det en liknande osynlig gas i ditt liv? Ett beroende i förklädnad? Något som reducerar funktion och beröring med dig själv och omvärlden?


Tänk om det går att hitta en balans mellan lyssnande och tystnad? Eller är det som att säga ”bara ett glas vin” när det gäller ”poddträsket”?


/ Ulrica Liavor sept 2024

65 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Comments


bottom of page