En personlig reflektion om närhet, gränser och tillhörighet

Det finns något vackert i intentionen bakom en tantrafestival: att mötas utan masker, vara närvarande med sig själv och andra, utforska kontakt på ett medvetet sätt. Jag tror på det. Det kan vara läkande, viktigt, vackert.

Men samtidigt har jag burit en annan, mer komplex upplevelse.

Mitt i längtan efter kontakt kan det uppstå något annat – en subtil men stark förväntan: att vara öppen, hålla ögonkontakt länge, krama främlingar, smälta in i känslornas flöde. Och när det inte känns självklart i mig, när kroppen drar sig undan, uppstår en smärtsam känsla av utanförskap. Som om närvaro måste uttryckas på ett visst sätt för att räknas. Som om jag inte bara är annorlunda – utan fel.

Det gör ont när en plats som säger sig hylla autenticitet istället upplevs kräva en form. När ögonkontakt blir prestation och när kramar känns som lösenord till gemenskap. När mitt inre tystnar i stället för att få plats.

Jag ser att jag inte är ensam. Många bär på liknande upplevelser – bakom leenden, bakom en längtan att passa in. Många försöker vara "öppna", "trygga", även när det mest äkta vore att säga nej, ta avstånd, söka trygghet.

Att känna sig utanför i ett rum som säger "allt är välkommet" – det är kanske den mest förvirrande ensamheten av alla.

Att vara sig själv – på riktigt

Jag har haft blandade erfarenheter av yogafestivaler och tantraworkshops. En outtalad längtan efter närvaro och gemenskap har ibland krockat med outtalade normer. När jag inte kunnat eller velat spela med – när mitt "nej" varit mer sant än något annat – har jag känt att jag inte passat in.

Jag vet att jag inte är ensam. Jag har sett det i andras ögon, haft många samtal om dessa tysta upplevelser.

Jag är också en envis person. Jag har en stark sanningstörst, och även om jag lärt mig maskera väl (tack ADHD), gör jag det inte när det gäller det viktiga. För mig är genuin kontakt en livslinje. (Såklart förstår jag hur mycket min neurodiversitet påverkar hur jag upplever dessa sammanhang – men inte heller det är jag ju ensam med).

Jag älskar Yungbluds sätt att inkludera alla. På hans stora Bludfest har han ett ”make-a-friend-tent” dit man kan gå för att säga hej till andra som inte heller har någon eller som inte vet hur man gör, beter sig. Jag tror att det finns många som inte riktigt fungerar med ”standard”, som säkert är vana att maskera, men som längtar efter att få delta med sig själv ”på riktigt.” Kanske kunde man ha ett liknande tält på yoga/tantrafestivaler? För dem som inte kan kasta sig in i kramar, ögonkontakt, frigjorda danser och ceremonier…direkt?

Jag vill förtydliga att jag verkligen inte har svårt vare sig för kramar, dans eller frigjordhet och ceremonier, men det måste vara på mina villkor i förhållande till mitt tempo, mitt synk, mina val och i synk med det/den /dem jag möter. Tänk att få gå in i ett tält där fler upplever liknande förutsättningar. Vilken trygghet. Att inte behöva känna sig fel. Att dela närhet och närvaro på sina egna villkor och inte behöva känna sig fel, bara nyfiken och rätt.

Jag vill alltså inte döma. Jag vill förstå. Jag tror det finns rum även för mig – och dig – där gränser inte ses som hinder utan som helighet. Där ögonkontakt får växa ur tillit. Där vi får vara som vi är, inte som vi förväntas vara.

Jag delar detta inte för att kritisera, utan för att fler röster behövs i samtalet. Din också.

Och ändå... kommer jag …

Trots alla dessa tankar har jag tackat ja till att undervisa på Hälsinglands Tantrafestival i augusti. Varför?

För att något i denna festivals intention känns annorlunda. Mjukare. Mer tillåtande. Mindre form – mer människa.

Jag känner att det finns plats där för min rytm, min sanning, min längtan efter kontakt – på mina villkor.

Jag kommer inte som expert, utan som människa. Någon som vet hur det känns att stå i ett rum och ändå känna sig vid sidan om. Någon som burit både längtan och rädsla. Någon som tror att det kan gå – att vara sig själv, åtminstone hyfsat – i ett sammanhang som säger sig välkomna det. Någon som vill belysa och möta detta som varit så diffust för mig så länge. Det som börjar klarna.

Så om du också kommer dit med oro, tvivel eller känslan av att "inte riktigt vara som de andra" – du är inte ensam.

Jag kommer att vara där. För att undervisa, ja – men också som medmänniska. Som någon att spegla sig i. Som någon som hoppas att vi får pröva att bara vara – lite mer av det vi är. Tillsammans.

💛Jag är med på Hälsinglands Tantrafestival 2025 – hoppas vi ses där./Ulrica Liavor

Köp ditt festivalpass HÄR eller bara läs mer:

Du kan också gå med i FB-gruppen för att ta reda på mer.

PS: Det finns säkert fler sammanhang med liknande intentioner – men det här är det som just mitt hjärta sa ja till.

#ulricaliavor #holiyoga #intuitivholiyoga #röstyoga #holiyogaröst #holiröst #tantrafestival #närvaro #gränserärviktiga #kroppslyssnande #autenticitet #hälsinglandstantrafestival #nejsomvisdom #medmänsklighet