Fönsterluckor mot världen – om ansvar, skydd och att orka känna

Om att tillåta sig att blunda ibland, för att kunna öppna ögonen igen med hjärtat i behåll.

Hur mycket av världens smärta klarar vi att ta in – och hur mycket får vi stänga ute? I en tid där katastrofer är ett klick bort och empatin pressas till bristningsgränsen, funderar jag på vad som händer med vår inre värld. Har vi rätt att skydda den? Eller är det vår skyldighet att stå kvar med öppna ögon, hur ont det än gör? Det här är mina tankar – utan svar, men med mycket känsla.

Att behålla och värna den lilla, egna världen som något viktigt, tryggt och värdefullt – och samtidigt kunna ta in den stora världens obegripliga grymheter och orättvisor. Hur tar man ansvar för båda? Måste man ta något ansvar alls?

Jag tycker det här är intressant, och jag tänker absolut inte säga vad någon ska göra. Jag vill bara reflektera högt en stund (as usual!). Hur öppnar man fönsterluckorna för att släppa in medvetenheten om den yttre världen – utan att skapa korsdrag som hotar balansen i den lilla inre? Behövs den? Den lilla? Har vi rätt till den? Är det en rättighet – eller kanske en skyldighet – att bevara? Är det en skyldighet att ta in den stora världen? För alla?

Jag har inga svar, såklart. Men jag känner att det här är frågor som förtjänar ett levande forum. Inte för att vi ska hitta ett enhälligt svar – då stagnerar samtalet – utan för att vi behöver dela tankar, medskapa, reflektera. Vi behöver prata om det.

Jag har funderat över hur den mänskliga hjärnan sägs vara kapabel att ta in storleken på en liten by – ungefär 150 invånare – utan internet, sociala medier, annonser, tv, YouTube... Hörde du det? 150 personer!! Och utan internet. Låt det sjunka in.

Jämför det med hur vi idag försöker förhålla oss till allt som händer i världen – och lite till. Hur vi bombarderas med information dygnet runt. Hur småbarn får digital ”träning” från obegripligt låg ålder. Jag tänker inte moraliskt här, utan rent neurologiskt: Vi har vidgat området för vad vi förväntas omsätta, långt bortom begriplighet. Vi känner att vi måste förstå, känna med, ta ansvar – och helst lösa allt också. Gränserna mellan inre och yttre är borta. Det är, enligt psykologisk och neurologisk forskning, förkastligt för vår hälsa.

OH MY GOD. Vi befinner oss i en total härdsmälta – på alla plan. Den fysiska verkligheten är hotad. Den mänskliga är ofattbart ondskefull. Vår neurologiska förmåga att ta in och bearbeta – ja, den är redan havererad (obs! Jag kan inte neurologi, jag baserar mig på resonemang jag läst.), även utan GA4a.

På många sätt är den där lilla byn med 150 invånare, där man nöjer sig med sitt, ett klokt sätt att hantera sig själv och sin omvärld. Ett sätt att lugna sinnet, hjärnan, nervsystemet.

Jag är inte ute efter att diskutera om vi borde ”gömma oss” i små byar eller inte. Men jag undrar: Hur mycket ska in – och hur mycket ska ut? Kan vi påverka? Välja? Sätta en intention? Kan den lilla byn få finnas kvar, åtminstone som ett inre fundament?

Jag hör många säga: ”Jag klarar inte av att se alla hemska bilder.” 

Och andra: ”Det är mitt ansvar att se, att ta del.” 

De första stänger ofta fönsterluckorna. De andra har dem vidöppna.

Här finns något intressant: emotionell blindhet. (Inte en vedertagen psykologisk term, men orden formades så rätt i mig.) 

När vi gång på gång matas med bilder på krig, lidande, katastrofer – då slår hjärnan ibland ifrån. Den skyddar oss genom att stänga av. Det kallas egentligen desensibilisering – vi reagerar mindre känslomässigt, inte för att vi inte bryr oss, utan för att vi inte orkar känna hela tiden. Det kan leda till empatitrötthet – en inre utmattning där förmågan att känna med andra stängs av tillfälligt. Det är ett psykologiskt självförsvar, men det gör det också svårare att engagera sig – just när vi kanske behöver det som mest.

Så den där outtalade värderingen – om det är mer ”rätt” att ta del än att skydda sig – den är inte så enkel egentligen.

Det som slår mig är hur visuellt baserat allting är på grund av sociala medier, tv, you tube etc . Det finns ju fantastiska journalister som beskriver verkligheten med skärpa och ansvar i text – utan bilder. Personligen undviker jag 90 % av allt bildmaterial och väljer att läsa eller lyssna istället. Min hjärna har sedan barnsben haft en nästan skrämmande förmåga att skapa egna bilder – som sedan loopar i det oändliga.

Jag stänger inte mina fönsterluckor för att behålla någon sorts sinnesfrid (som det ofta sägs). Men jag lämnar dem inte heller på vid gavel, dygnet runt. Jag försöker hitta min väg. Mitt sätt. Ett där jag bevarar förståndet, den relativa inre friden – och samtidigt kan vara passionerat engagerad i det som händer i världen.

Det är en enorm utmaning, tycker jag. Och jag tänker som vanligt i polariteter utan att det skapar konflikt i mig. Öppna och stängda luckor behöver inte stå emot varandra – vägen ”igenom” kanske ligger i kombinationen. Man måste inte alltid välja.

Jag vet inte vad som är rätt eller fel, och säkert finns det inget sånt i det här sammanhanget heller. Men jag tror att vi behöver prata mer om hur vi lever med både närhet och avstånd – till smärta, till världen, till oss själva. Att stå i kontakt med verkligheten utan att gå sönder. Att tillåta sig att blunda ibland, för att kunna öppna ögonen igen med hjärtat i behåll. Vi behöver varandra i det samtalet. Vi behöver både fönsterluckor och andningspauser – och kanske en inre by att vila i.

/ Ulrica Liavor 1 augusti 2025