("Drunkna" kanske inte är ett ord som du trivs med, men jag menar bara känslan av att förlora sig, ge efter, kapitulera, släppa motstånden...hitta gärna ditt eget ord.)
Man kan ju drunkna i någon ANNANS hjärta och då känna kraften i hjärtats energier som möts. Att i mötet med någon annans öppna hjärta känna sitt eget hjärta öppnas på vid gavel… är stort. Det kan handla om vänskap, kärlek eller bara i möte med någon, vem som helst. Mattanten på mitt dagis var en sådan hjärtöppnare när jag var barn, jag blev hel när hon kramade mig när jag kom olustig på morgnarna och hon släppte in mig till henne i köket. Jag expanderade, tog form, tog plats i mig och mitt "goda". Ofta är det i kramen som något händer.
Det finns människor jag mött som öppnar mitt hjärta, får mig att expandera, bli helare, bli mer av mitt goda. Pêl Rostam försoningsnomaden och vännen påverkar mig likadant i våra kramar. Den här kraften när vi möter den, är ju egentligen att möta oss själva och vår egen kraft. Vi tror ofta att det är personen vi möter som gör något när det, tror jag, är mötet med ett öppet hjärta som väcker mitt eget slumrande, längtande och bara nästan, eller ibland, öppna hjärta. I mötet kan sorg och annat bagage släppas, tårar kan flöda, allt känns ursprungligt, genuint, äkta, ärligt, naket. Det är så otroligt mycket kraft i dessa tårar, det är så mycket försoning.
Vid metta-meditationen sist på yogan, så kände jag starkt samma energier, samma expansion och närvaro. Jag erinrade mig ett möte med ett vackert, strålande och öppet hjärta som jag drunknat i och kände att jag kunde vända samma känsla in i möte med mitt eget hjärta. Att drunkna i sin egen hjärtenergi…en oändlig ocean av närvaro, kärlek, sorg, nakenhet, försoning, längtan...jag gjorde det! Och... jag kunde förnimma samma känsla av expansion som i famnen på den kärleksfulla mattanten när jag var barn...det var så lätt att känna metta...inget motstånd...allt var öppet... expanderat... lätt...mjukt...jag bara föreställde mig mitt hjärta som lika öppet och varmt som de hjärtan jag drunknat i.
Jag vet att jag bär på känslor som en längre tid har försökt förmå mitt hjärta att kontraheras, det kan göra att jag inte ens tillåter mig att vara i möte varken med någon annan eller mig själv ...och så…med hjälp av känslan av att drunkna i någon annans… mötte jag mitt eget hjärta och tillät mig drunkna i hjärtats ocean, så mjukt, varmt och skönt det var. Låter det självcentrerat? Tvärtom! Det kändes som att hela världen kunde få plats i mitt hjärta, utan åtskillnad, strömma igenom, inget fastnade, allt bara flödade och min kärlek till allt och alla och mig själv bara expanderade i ljus.
Att drunkna i vårt eget hjärta kanske kan öppna oss för kärlek och lycka till allt levande…för mig var nyckeln denna gång att drunkna i någon annans hjärta och sedan mitt eget.
Nästa gång du kramas, utforska att dyka in i ditt hjärta som en ocean av närvaro och kärlek (du behöver inte tro på det, bara gör, det gör inget om ditt hjärta känns stängt, bara gör) se hur det känns.
Nästa gång du behöver expansion av närvaro och tillit, utforska att dyka in i ditt hjärta som en ocean av närvaro och kärlek (du behöver inte tro på det, bara gör, det gör inget om ditt hjärta känns stängt, bara gör) se hur det känns.
Önskar jag hade en bild/målning på känslan, abstrakt eller konkret…någon som har sett eller gjort? Delge gärna om något finns att koppla till att drunkna i hjärtats oceaner av kärlek.
