När energin rör sig fortare än kroppen

Under de senaste åren har jag sett en växande trend där kraftfulla energiaktiveringar marknadsförs som vägar till läkning, transformation och uppvaknande. Jag ifrågasätter inte att människor kan få starka upplevelser. Jag respekterar varje människas personliga erfarenhet.

Det jag vill lyfta är en annan fråga:

Vad händer efteråt?

Hur integreras starka energiupplevelser i ett nervsystem som redan är belastat av stress, trauma eller utmattning?

Och när blev intensitet viktigare än integration?

Jag har tvekat länge inför att skriva om detta. Inte för att ämnet saknar betydelse, utan för att det lätt leder till polariserade samtal. Men jag känner att det är viktigt att olika röster och erfarenheter om möjligt kan bidra till vars och ens reflektion. Jag vill bidra med ett perspektiv som handlar mindre om upplevelsen i sig och mer om det som händer efteråt:

·      tempo

·      nervsystem

·      integration

·      säkerhet

·      kroppens intelligens

·      skillnaden mellan upplevelse och förändring

Jag är inte emot ”kundalini” ~ shakti

Jag skriver inte detta utifrån skepticism. Tvärtom.

Jag har arbetat med yoga, energi och medvetandeutveckling sedan slutet av 1990-talet. Jag har utvecklat HoliYogan under 20 år och är även kundaliniyogalärare och har genom åren mött många former av energiarbete, både i mitt eget liv och i arbetet med andra människor.

Jag förnekar inte att starka energiprocesser existerar. Jag är inte emot energiarbete. Jag är inte emot starka upplevelser. Jag är inte emot intensitet i sig.

Men, jag tror att kroppen behöver få vara med. Jag tror att nervsystemet behöver få vara med. Jag tror att verklig transformation sker genom integration snarare än intensitet.

Jag ställer mig alltid samma frågor:

Vad händer dagen efter?

Veckan efter?

När vardagen återvänder?

Efter en stark energiupplevelse - hur möter jag samma ångest, rädsla eller osäkerhet som funnits med mig tidigare?

Vad förändrades egentligen i mitt liv?

En upplevelse kan förändra mycket på ett ögonblick. Nervsystemet förändras sällan på ett ögonblick. För att gamla mönster ska förändras behövs ofta upprepning, medvetenhet, trygghet och tid. Det är först när förändringen börjar visa sig i relationer, konflikter, arbete och vardag som vi kan börja tala om verklig integration.

Katarsis är inte samma sak som läkning

För människor som bär på trauma eller djupt inkapslade känslor kan starka energiupplevelser få mycket olika konsekvenser.

Ibland uppstår lättnad.

Ibland öppnas dörrar som personen ännu inte har resurser att hantera.

Därför är intensiteten i sig aldrig ett mått på hur läkande en process är.

Att gråta, skaka, skrika eller uppleva starka energiflöden kan kännas djupt frigörande. Det KAN också VARA djupt frigörande.

Men läkning handlar inte främst om vad som sker under en timme på mattan. Den visar sig i hur vi möter livet veckan efter. Hur vi hanterar våra triggers. Hur vi står kvar när obehaget kommer.

Under mer än tjugo år med HoliYogan har mitt arbete handlat om att hjälpa människor att återerövra kontakten med kroppen.

Att orka vara kvar.

Att orka känna.

Att utveckla egna resurser för att orka stanna i även när det gör ont.

Inte för att pressa fram upplevelser, utan mer för att skapa förutsättningar för hållbar förändring.

Kroppens försvar är inte fienden

En tanke som blivit allt viktigare för mig genom åren är att det som ofta kallas blockeringar inte nödvändigtvis är ett problem som ska bort.

Många av våra försvar utvecklades av en anledning. De hjälpte oss att överleva.

De skyddade oss från att bli översvämmade av sådant vi inte kunde bära just då.

Att respektera dessa skyddsmekanismer är inte ett uttryck för rädsla.

Det är ett uttryck för respekt.

För kroppen.

För nervsystemet.

För människans egen timing.

Det betyder inte att förändring är omöjlig. Tvärtom.

Men hållbar förändring sker sällan genom att forcera dörrar.

Den sker genom att långsamt skapa den trygghet som gör att dörren kan öppnas inifrån.

Det verkliga arbetet sker i grundningen

Att ständigt söka nästa kick, nästa uppvaknande eller nästa stora genombrott kan ibland bli ännu en form av flykt.

Den verkliga transformationen är ofta betydligt mindre dramatisk.

Den handlar om att känna fötterna mot eller i jorden.

Om att kunna andas när livet gör ont.

Om att våga stanna kvar i kroppen när rastlösheten, sorgen, tomheten eller rädslan dyker upp.

Jag har själv gjort resan från smärta, trauma och ångest till ett nervsystem med större frihet och fler valmöjligheter. Det är också den resa jag sett hos tusentals människor genom HoliYogan.

Därför har jag valt den långsamma vägen.

Inte alls för att jag är rädd för energi.

Utan för att jag har stor respekt för den.

Så - jag ställer mig frågan - när blev intensitet viktigare än integration?

/ Ulrica Liavor

Observera att jag vet att det är möjligt att utöva energiarbete med en trygg intention, både explosivt och minimalistiskt. Jag sammanfattar här mina tankar utifrån det generella och inte det unika. Jag är aldrig ute efter polemik och hetsig argumentation, mer att var och en kan dela sin egen tanke helt fritt.